(06 Jan 2017)
Digital Whiteboard, är ett projekt som startade innan sommaren -16. Kommer i text nedan benämnas “DW”.
Då är snart denna veckan slut! Rivstart från första dagen! Visst gjorde jag ett ofantligt jobb bakom kulisserna med feedback jag fick från utbildningsdagarna. Men vilken respons jag mötte första dagen, även vid observation av mina kollegors sätta att arbeta med DW.
Funktionen att ta bort saker är att klicka 3 gånger i relativt snabb följd. Detta hade jag lagt till allt förutom ikonerna på DW. Detta visade sig vara helt fel tänkt, för person efter person klickade frenetiskt (Kanske inte så många, överdriver lite för att öka spänningen), utan att något hände, mer än att ikonmenyn visades och doldes. Lösningen var kort och gått att ikonerna också fick bete sig på samma sätt som allt annat. Klickar man tre gånger på dom så försvinner dom.
Även vissa saker har jag varit hård med. Jag vet själv, med att ha jobbat som sjuksköterska i några år. Att känslan av att skriva/anteckna så mycket som det går, ligger lite i arbetssättet, för att man inte ska glömma något, eller missa något. Flertalet personer påpekade detta under veckan. Att texten inte får plats, som svar fick dom, är det relevant här att så mycket information står. Svart var ofta nej. Finns även i DW en SBAR översikt, där möjlighet för fritext finns. Detta nämner jag för att det var såklart här den informationen hade sin plats. Det intressanta var är när dom insett detta började de direkt reflektera över varför det här ändå behöver vara så överflödig information, vilket resulterade i relevant och kortfattad information.
Det stora påtagliga, vilket jag anser var min största funktion denna veckan, var att visa att inget är farligt. Så fort första menyn hoppade fram hoppade de flesta till. Det ligger djupt rotat i en vårdpersonals vardag, speciellt när vi pratar om IT, med rädslan att göra något fel. Klickar jag på den knappen, försvinner allt, nuddar jag skärmen så sänds en atombomb iväg någonstans på jorden (Överdriver lite till). Det må vara befängt, men tror till stor del detta har att göra med att programmen som har används och är i vården idag, inte på något sätt skapar en trygghet för vårdpersonalen. Råkar du skriva på fel patient och upptäcker detta lite för sent, nu pratar vi ett klick på “OK”, kommer den informationen visserligen kunna makuleras (inte alls lugnande benämning), men trotts detta för evigt vara med i journalen. Det betyder att vårdpersonalen måste dubbel, eller trippel kolla att de är på rätt patient före och efter innan de vågar klicka på “OK” knappen, nu har vi inte ännu kommit till “Signera” knappen. Men det var roligt att se när vårdpersonalen gradvis började inse att DW var för dem, ett redskap, likt anteckningsblocken. Det som man gjorde fel, kan man lägga tillbaka, utan att behöva makulera något. I värsta fall (hände 1 gång) kan man alltid gå tillbaka i historiken (Ett visst antal händelser bakåt sparas) och då eftersöka vad det var man råkade ta bort.
DW från min sida, är från grunden skapad att ersätta/stärka anteckningarna som omvårdnadspersonalen gör under och mellan arbetspass. Därav att det finns färgkoder i högra hörnet för de yrkeskategorier som inte direkt arbetar med DW. Under veckan har i stort alla arbetskategorier observerat, diskuterat och redigerat utifrån sin synvinkel av patientens sammanfattade information. Detta betyder att när rapporten skedde mellan omvårdnadspersonalen vid shift byte, rapporterades information som hela vårdlaget bidragit med. Även läkarna var med och arbetade i DW. Sjuksköterskorna använde DW som stöd för allt som skulle dokumenteras, man kunde vara lugn att alla i vårdteamet visste när förändringar skedde. Smärtteam sköterskan kunde snabbt ta reda på ifall några patienter hade smärtpumpar, arbetsterapeuten kunde lägga till att en till mobilisering ikväll är bra att planera in. Roligaste stunden var under rond när läkaren plötsligt tog ett steg tillbaka och såg förundrad ut, efter kom frågan “Varför har alla dessa patienterna urinkateter?”. Det visade sig att flera av dessa inte längre hade belägg för att ha dessa kvar och de kunde avvecklas senare på dagen, vilket i sin tur minskade risken för urinvägsinfektioner och vidare ökade patientnyttan. De stunderna som värmde mest var när vårdpersonalen tävlade om att komma först för att registrera att något var gjort eller göra en enkel förändring. Mycket av detta kanske är för att detta är nytt, mycket är för att man inte behövt göra det så många gånger. Det kommer enbart tiden utvisa. Jag vill ändå tro, att ett system som är utvecklad för att vara ett hjälpmedel istället för att vara ett måste, är ett system som skapar glädje och samhörighet, vilket vården i dagens läge verkligen behöver.
Det som chockade mig mest i veckan var när jag kom en morgon och fick veta att det varit strömavbrott. Jag fick direkt panik, tolka mig inte fel nu, jag anser att systemet jag byggt är otroligt stabilt, dock vet jag att när andra system i vården ligger nere, byggs och haglar missnöjdheten. Till min förvåning lyste fortfarande DW på expeditionen och vårdpersonalen satt lugnt i fikarummet (Patienterna hade precis fått frukost), jag frågar direkt smärre chockad, “vem fick igång DW igen”. Alla blev direkt oroliga, rädsla av att nu gjort något fel, men när jag hinner samla mig och uttrycka min glädje ändras stämningen snabbt. Det visar sig att de först startat datorn själva. När DW inte vill sätta igång direkt, följde dom min skrivna process handledning vid svart skärm och så hade det därefter löst sig.
Detta var nu mina spontana reflektioner och korta sammanfattning av denna vecka. Fortsättning följer!